Del två av lördagnatt 14-15 februari
I det tidigare inlägget kunde ni trogna läsare få del av Olof Duus berättelse av vad han uppger hände natten mellan den 14 och 15 februari. Olof Duus var en av fyra inblandade vittnen under den omtalade händelsen och det som nu kommer följa i detta inlägg är de två kvinnliga vittnesmålens berättelse om vad det egentligen var som hände i lägenhet 13 på fredenborgsveien en iskall natt för snart en vecka sen.
De två oskuldsfulla flickorna och en mega packad Olof bestämmer att lördagen inte ska spenderas i lägenheten och ger sig ut i Oslos natt med allt för lite kläder på deras sårade kroppar. En lång färd tar sin början. En lång färd som visar sig bli en sträng kurs i överlevnad. Den kyla de två berusade kvinnorna och kraftigt försupna Olof Duus upplever under denna natt går inte att beskriva med varken ord, dans eller svordomar. Inget räcker till. De försöker mot alla odds, exempelvis oddset att Olof Duus glömt sin legitimation hemma, att ta sig in i värmen i det facistiska tjugoårs Oslo. De måste till slut efter en och en halv timme inse att prioriteten ligger i att överleva vilken får dem att skakades ta påbörja den extremt långa vägen till deras gemensamma bostad. Den vägen är inte kantad av blommor och skönsång utan mer av is och förfrysningar. Olof blir i sitt rödvinsrus nästan aggressiv och slår sönder en vinflaska. Detta vill påpeka hans promille i blodet. Väl hemma möts de tre inblandade av en fjärde person, Kiwi Berg, som också kan vittna om hur Olof ramlar in genom dörren och vidare in i sovrummet där han faller i säng. Sari som jobbat hela kvällen och är frostskadad efter den isande färden inser att hon för att överleva behöver en portion pasta med tomatsås. Hon frågar runt om någon annan är intresserad. Hon får respons från alla utom Olof som enligt hans egna ord är för full för att äta.
Maten tillagas. Maten äts. Maten är god.
Olof som fram tills denna stund varit avdäckad i sängen känner nu hur något i magen vill ta sig upp. Han måste spy. Han kastar sig fumligt upp ut sängen, kliver i sin ansträngning på den ena kvinnan som sökt värme vid sidan av honom , och tar sig till sitt mål. Toalettstolen.
Rödvinet sprutar från Olofs hals.
För att slippa förnedringen av att ha varit för full och spytt på grund av alkoholöverdos, skyller Olof Duus på att Sari under sin överlevnads strategi, pastan, råkat bränna lite plast mot spisplattan. Detta har orsakat en illaluktande atmosfär som alla noterar men inte reagerar allt för mycket på. Detta menar Olof skulle fått honom att ligga kuvad för toalettstolens vita emalj i femton minuter. De medicinska undersökningarna talar mot Olof och hans berättelse av händelsen.
Vittnesmål från de kvinnliga klienterna.
Olof Duus, Februari 2009
Problem
Den som läser bloggen måste tro att vi är väldigt lyckliga.
Men livet är inte bara en dans på rosor.
Det finns problem också. Även här. Helt klart.
Som jonna just skrev, vad lagade sari för mat? vad var det som lukade?Jo! låt mig berätta min version av händelserna. Lördag kväll. Hanna Sari Olof ska ut. går genom oslos extrema nattkyla mellan 00.30-02.00 utan att komma in någonstans eller lyckas med något annat än att ramla och träffa ett och annat fiskhuvud. Hemma i lägenheten går Olof och kryper ner under täcket för att inte frysa ihjäl. Sari ska laga mat. Laga mat. Verkligen. Efter 5-10 minuter kommer en extrem lukt. Helt sjukt. Sari har smält plast med gasspisen. Olof spyr av bara stanken. Det är ett under att ingen annan i kollektivet spyr. Det luktar verkligen risigt. Superdassigt.
Så skärpning Sari. Matlagning och plast hör inte ihop.
/Olof
f
Jag fnissar för mig själv...
Om det är någonstans man skaffar sig ett längre liv genom att skratta så är det i Oslo. Det är så fint att varje kväll somna fnissande med ett leende på läpparna, att inte ligga i fosterställning för att det är skönast att somna så utan för att man kiknar av skratt. Det är nämligen så att varje kväll när semesterorkestern ska gå och lägga sig uppkommer fenomenet kvällsdiskussioner. Att ligga i "rummet" bredvid och lyssna är som att lyssna på en otroligt intressant och rolig godnattsaga. Jag har hört hur man diskuterar vem i orkestern som är pappa, mamma, barnen, fastern och storebrodern. Eller helgens stora nattliga mysterium vad var det som luktade? Vad hade Sari lagat för mat egentligen? Det är det här som är så fint med semesterorkestern att musiken alltid finns där, från att man vaknar tills att man somnar.
/ Jonna
Hej på dig, det är jag som är Norge.
Hej! Jag är ett land som heter Norge. Jag är ganska gammal, sådär tusen år ungefär. Många säger till mig att jag är vacker och skön. Ganska i alla fall. Jag är full av magiska fjordar och annat sådant natur-krimskrams. Jag är käck, trevlig morsom och väldigt rik. Har haft lite tur med naturtillgångar och annat sådant smått och gått förstår ni. Ohh...kom och tänka på en grej. När jag nämde vacker, så var det en sak jag inte nämnde. Jag har massa små utslag på kroppen som heter norrmän. De är väldigt små, pratar konstigt och klär sig hemstickade lusekoftor. De brukar inte vara jobbiga, men ibland kan de bli lite kinkiga sådär. Men de är det bara att smeta på lite olja, så stillar de sig alldeles utmärkt. Det är inte bara norrmän som bor på mig, utan det finns en hel del annat smått och gått. De svenska lopporna är ett exempel. De kommer och bor på mig och tar alla norrmännens jobb. Hur som helst så finns det en liten krullig svensk loppa som bor på mig som heter Christian och kallas för Kiwi. Han kom till mig en dag och sa att han tyckte att jag var kinkig. Jag frågade vad han menade egentligen och då sa han:
- Ahh men åhhh....öhhh...du vet....du är kinkig ibland.
Jag förstod inte riktigt, men jag bad honom lätta på problemet. Jag vill ju inte ta risken att framstå som en Mr.Kink.
- Jo, men du vet. Din byråkrati och sånt. Den är ju inte helt outstanding liksom.
Jag bad honom berätta mer.
- Alltså varje gång man ska försöka typ göra någonting hos dig, det kan vara allt från att köpa lite lök till att föra över pengar till någon, eller typ få sin lön eller bara vara här i Norge så är det alltid någonting som är kinkigt.
Vad var det här för anklagelser egentligen? Eftersom att jag är en ganska fåfäng person och vill att omgivningen ska uppfatta mig som en soft och easygoing snubbe så tog jag det ändå på allvar, fast med en gnutta distans.
- Ska jag vara ärlig med dig Norge, så är det.....alltså det är nog det här jag vill säga: Din byråkrati är helt jävla outstanding sämst i hela världen. Det är ju typ stenåldern här jämfört med andra länder. Och en grej jag har funderat på är, om du nu är så jävlar rik som du påstår, varför har du då så sjukt många utslagna uppgivna människor boende hos dig? Alla människor som ligger på insvepta i sovsäckar och presenningar i -20 ute på gatan? Du kan inte tänka dig att ge de en bostad var för typ 1/456983455666 av dina pengar?
Jag var tyst en stund. Tänkte lite i min hjärna.
- Tja, svarade jag. Jag tror det är något jag missat här. Öhmm...men ta lite våfflor med smör och getost vetja. Det är smaskens!
- Ähhe, glöm det. Tar det någon annan gång.
Fortsättning följer......
/Kiwi
Brev från söderhavshörnet
Hej där. Jag har tagit en paus från min luftmadrass i vardagsrumshörnet för att skriva. Som nyligen inflyttad medlem av det här kollektivet och lätt osäker bloggare ska jag försöka välja mina ord med omsorg när jag skriver här. Det blir nog inga snaskiga avslöjanden eller personangrepp så som kutym verkar vara bland blogghajarna utan mer synpunkter på matlagning och feelgood.
Jag har på senaste tiden funderat mycket på hur livet som vikarie egentligen funkar. För mig går hemskt mycket av tiden på jobbet åt till att undvika att göra mig dummare än vad jag är. Det kan vara ganska invecklat och energikrävande. Eftersom svårigheterna med det norska språket är större för mig än vad jag tidigare trott finns det en uppsjö av tillfällen till att missförstå varandra. Ett problem är att jag ställt in mig på att det är supersvårt att förstå arbetskamraterna. Det gör att när någon väl säger någonting tydligt så blir jag helt paff. Jag blir misstänksam och känner mig lite lurad. Jag kan tänka mig att det går att likna vid den ironiska generationens topp vid slutet av nittiotalet när ironin och sarkasmen blivit så avancerad att man muttrade "sure bacon" åt sina skor och inte möjligtvis kunde förstå om ett "hej" var ironiskt, elakt, vänligt eller bara fingerljummet. Dessutom har jag börjat att automatiskt upprepa alla order jag får. Det känns som att jag liksom tar dom där norska meningarna, vasker dom rena och ger tillbaka dom till den som ställt dom. Jag är inte säker på hur jag framstår.
Nog nu, hjärtat är lättat för den här gången.
/Anton
Innan kaffe
Kurar ner mig i den varma fårskinnsfällen "ludde" från IKEA och njuter av kunna sträcka ut benen utan att varken välta köksbordet eller sparka Olof huvudet. Flyttstädningen VAR jobbig, uppackandet GAV ryggvärk och tanken på att vi nu inte bor i samma kvarter som Kaah (mannen som öppnat internet cafe och färgat nedre delen av sitt skägg orange) GÖR lite ont i hjärtat. MEN fy fan va fint det känns att slippa uppleva detsamma som en sardin upplever på insidan av sin konservburk. Dock har det tidigare levernet satt sina spår och vi semestersardiner håller varandra lika nära varandra trots att en hungrande själ öppnat konservburken och hällt innehållet på en jättestor tallrik. Det är fortfarande puttrande linsgrytor, syskonfighter, supermys i soffan och citerande från south park.
Till det stora.
Till våra liv har det utöver en diskmaskin, en ballkong, en februarikalender med choklad(!!!) och några kvadratmeter ÄVEN tillkommit två till semestersardiner som ska dela den jättestora tallriken och förälskelsen i Oslo. Anton och Jonna. Jonna och Anton. Jag är glad över tillskottet ser fram emot välkomstölen, välkomstfesten och välkomstceremonien.
Nu blir det punkt, det är det kaffe med Anton time.
33000 i depposit...
...men det är det värt.
Semesterorkestern tog sina väskor, de tio återstående fiskpinnarna, en hyrd husvagn och semestrade vidare till samma ort men annan bostad. En helt fantastisk bostad. Vi hänger två utrivna sidor ur en resekatalog på vardagsrumsväggen, slår oss ner i de svarta skinn sofforna och döper vårat nya hem till "MAGALUF"
Å, till Magaluf styrde vi vår sista resa. Och jag kunde inte hindra dig.
Jag vet inte vad det var. Men du ville stanna kvar.
I Magaluf där måsarna skrattar sig hesa när de talar om dig och mig.
Om den tiden när vi var tillsammans du och jag.
Nyförälskad
Hej igen. Vill först och främst ursäkta för det långa uppehållet vi haft nu på bloggen. Men det finns en förklaring och den är inte som ni självklart tror den är, att vi semesterorkestrare blivit semesterheroinister och slutat äta, sova och blogga. Nej, för även om Oslo och Grunerlökka( området vi bor i) är allmänt klassat som Europas största heroinhåla, så har vi faktiskt större självrespekt än att sjunka ner i det träsket. Orsaken är den att vi flyttat. Vi har flytta från man-bear-pig som jag och säkert alla som varit där vill ge ett stort tack för de dekadenta, softa, southpark-dagarna vi fick där. Internet var lite så där kinkigt, som det känns som det alltid är, när vi flyttade in i den nya lyan. Men nu är vi up-and-running och det känns jävligt bra.
Jag har extremt sakta, men säkert börjat smälta in i det norska samhället. Jag är inte längre bara någon "svenskjävel" som kommer och infiltrerar i civilisationen. Jag har fått skattekort, norsk bank, och börjat äta våfflor med brunost och smör. Ni kanske tycker den där sista detaljen låter helt absurd. Men fan vad gott det är. Något annat som också är alldeles för gott är den linssoppa vi nu ätit de senaste fem dagarna.
"Akta dig vad fint det är i Oslo" sjunger Fred Åkerström. Och man får fan passa sig. Det är helt livsfarligt. Den månaden jag nu varit i Oslo har fått mig och känna ständig nyförälskelse, trots en del krångel med den för övrigt helt idiotiska norska byråkratin. Nyförälskelse i Staden, i mina medsemesterorkestrare, och i livet. Men oroa er inte. Jag är inte sugen på något förhållande just nu ändå. Mjaa, kanske ett öppet i så fall.
Slut för nu
/Kiwi
