Vad hände?
Det har, som ingen kan undgå, skett en liten förändring i det som förut varit en sjumanna befolkad semsterö. Vart tog jäntorna i tyrolerhatt vägen? Sari och Hanna vandrar nu längre inte fredenborgveiens isiga backe fram utan sätter fötterna på en mer sandad götgatsbacke. De två kompassberoende turisterna vände kartan upp och ner och hamnade i Stockholm. Den sjumanna befolkade ön består numer av fem solkräms beskyddade solbadare.
Sari och Hanna dansar, trots saknad av sina pappor, mammor och bröder, vidare och hoppas på att snart känna solen i ögonen och spilld "mjölk" överallt...
-host- Vi kan ju alla se sambandet mellan de tyrolerhatt beklädda Sari och Hannas försvinnande och det plötsliga upphörandet av blogginlägg -host-
Living the dream
Den senaste helgen har varit lite som en dröm som går i uppfyllelse för vissa deltagare i orkestern. Som många vet har statsfestivalen By:larm ägt rum i Oslo och i och med den många otroligt bra spelningar. Av en slump så befinner sig Hanna, Sari, Olof och Kiwi på rätt plats vid rätt tid onsdagen den 18 februari framför en svettandes Lindström som låter en ljuv musik flödas in i våra öron. Där befinner sig också två andra gossar varav en av dem har jag sett upp mycket till sedan år tillbaka. Han bjuder oss in till dans och kvällen fortskrider i den andan. Vi umgicks sedan helgen ut och Sari och Hanna nesslade sig in på Oslos 20års klubbar och skaffade sig en egen vakthomie som ser till att vi kommer in gratis och har det trevligt på dansgolvet anytime.
Vi hamnade också i det legendariska 7-66 rummet där den mycket lugna men spännande efterfesten försiggick med radioprataren från Danmark, bandet från Berlin, snubben från London, den norska pappan, hiphopcrewet från alla möjliga håll och många många fler. Där både Sari & Hanna blev frågade av några av Sveriges stora hiphop artister om vi själv rappade och sedan kommentaren "men ni har ju samma stil som oss".
Det har helt enkelt varit riktigt good times i Oslo med intima konsert-spelningar, efterfester och fester och morgonpromenader.
Men nu är det dags för ett avsked, detta är min sista dag i kollektivet och i kväll ska vi ha våran sista utgång på det fantastiska stället "fisk och vilt". Sen åker jag hem till Stockholm för att sedan ta mig vidare ut i världen.
Trots att jag lämnar Oslo kommer jag dock aldrig lämna min orkester, det gör man bara inte.
Tack för en fin tid mina kära vänner, detta glömmer jag aldrig!
Kärlek från er trogne kontrabasist:
SARI!
Del två av lördagnatt 14-15 februari
I det tidigare inlägget kunde ni trogna läsare få del av Olof Duus berättelse av vad han uppger hände natten mellan den 14 och 15 februari. Olof Duus var en av fyra inblandade vittnen under den omtalade händelsen och det som nu kommer följa i detta inlägg är de två kvinnliga vittnesmålens berättelse om vad det egentligen var som hände i lägenhet 13 på fredenborgsveien en iskall natt för snart en vecka sen.
De två oskuldsfulla flickorna och en mega packad Olof bestämmer att lördagen inte ska spenderas i lägenheten och ger sig ut i Oslos natt med allt för lite kläder på deras sårade kroppar. En lång färd tar sin början. En lång färd som visar sig bli en sträng kurs i överlevnad. Den kyla de två berusade kvinnorna och kraftigt försupna Olof Duus upplever under denna natt går inte att beskriva med varken ord, dans eller svordomar. Inget räcker till. De försöker mot alla odds, exempelvis oddset att Olof Duus glömt sin legitimation hemma, att ta sig in i värmen i det facistiska tjugoårs Oslo. De måste till slut efter en och en halv timme inse att prioriteten ligger i att överleva vilken får dem att skakades ta påbörja den extremt långa vägen till deras gemensamma bostad. Den vägen är inte kantad av blommor och skönsång utan mer av is och förfrysningar. Olof blir i sitt rödvinsrus nästan aggressiv och slår sönder en vinflaska. Detta vill påpeka hans promille i blodet. Väl hemma möts de tre inblandade av en fjärde person, Kiwi Berg, som också kan vittna om hur Olof ramlar in genom dörren och vidare in i sovrummet där han faller i säng. Sari som jobbat hela kvällen och är frostskadad efter den isande färden inser att hon för att överleva behöver en portion pasta med tomatsås. Hon frågar runt om någon annan är intresserad. Hon får respons från alla utom Olof som enligt hans egna ord är för full för att äta.
Maten tillagas. Maten äts. Maten är god.
Olof som fram tills denna stund varit avdäckad i sängen känner nu hur något i magen vill ta sig upp. Han måste spy. Han kastar sig fumligt upp ut sängen, kliver i sin ansträngning på den ena kvinnan som sökt värme vid sidan av honom , och tar sig till sitt mål. Toalettstolen.
Rödvinet sprutar från Olofs hals.
För att slippa förnedringen av att ha varit för full och spytt på grund av alkoholöverdos, skyller Olof Duus på att Sari under sin överlevnads strategi, pastan, råkat bränna lite plast mot spisplattan. Detta har orsakat en illaluktande atmosfär som alla noterar men inte reagerar allt för mycket på. Detta menar Olof skulle fått honom att ligga kuvad för toalettstolens vita emalj i femton minuter. De medicinska undersökningarna talar mot Olof och hans berättelse av händelsen.
Vittnesmål från de kvinnliga klienterna.
Olof Duus, Februari 2009
Problem
Den som läser bloggen måste tro att vi är väldigt lyckliga.
Men livet är inte bara en dans på rosor.
Det finns problem också. Även här. Helt klart.
Som jonna just skrev, vad lagade sari för mat? vad var det som lukade?Jo! låt mig berätta min version av händelserna. Lördag kväll. Hanna Sari Olof ska ut. går genom oslos extrema nattkyla mellan 00.30-02.00 utan att komma in någonstans eller lyckas med något annat än att ramla och träffa ett och annat fiskhuvud. Hemma i lägenheten går Olof och kryper ner under täcket för att inte frysa ihjäl. Sari ska laga mat. Laga mat. Verkligen. Efter 5-10 minuter kommer en extrem lukt. Helt sjukt. Sari har smält plast med gasspisen. Olof spyr av bara stanken. Det är ett under att ingen annan i kollektivet spyr. Det luktar verkligen risigt. Superdassigt.
Så skärpning Sari. Matlagning och plast hör inte ihop.
/Olof
f
Jag fnissar för mig själv...
Om det är någonstans man skaffar sig ett längre liv genom att skratta så är det i Oslo. Det är så fint att varje kväll somna fnissande med ett leende på läpparna, att inte ligga i fosterställning för att det är skönast att somna så utan för att man kiknar av skratt. Det är nämligen så att varje kväll när semesterorkestern ska gå och lägga sig uppkommer fenomenet kvällsdiskussioner. Att ligga i "rummet" bredvid och lyssna är som att lyssna på en otroligt intressant och rolig godnattsaga. Jag har hört hur man diskuterar vem i orkestern som är pappa, mamma, barnen, fastern och storebrodern. Eller helgens stora nattliga mysterium vad var det som luktade? Vad hade Sari lagat för mat egentligen? Det är det här som är så fint med semesterorkestern att musiken alltid finns där, från att man vaknar tills att man somnar.
/ Jonna
Hej på dig, det är jag som är Norge.
Hej! Jag är ett land som heter Norge. Jag är ganska gammal, sådär tusen år ungefär. Många säger till mig att jag är vacker och skön. Ganska i alla fall. Jag är full av magiska fjordar och annat sådant natur-krimskrams. Jag är käck, trevlig morsom och väldigt rik. Har haft lite tur med naturtillgångar och annat sådant smått och gått förstår ni. Ohh...kom och tänka på en grej. När jag nämde vacker, så var det en sak jag inte nämnde. Jag har massa små utslag på kroppen som heter norrmän. De är väldigt små, pratar konstigt och klär sig hemstickade lusekoftor. De brukar inte vara jobbiga, men ibland kan de bli lite kinkiga sådär. Men de är det bara att smeta på lite olja, så stillar de sig alldeles utmärkt. Det är inte bara norrmän som bor på mig, utan det finns en hel del annat smått och gått. De svenska lopporna är ett exempel. De kommer och bor på mig och tar alla norrmännens jobb. Hur som helst så finns det en liten krullig svensk loppa som bor på mig som heter Christian och kallas för Kiwi. Han kom till mig en dag och sa att han tyckte att jag var kinkig. Jag frågade vad han menade egentligen och då sa han:
- Ahh men åhhh....öhhh...du vet....du är kinkig ibland.
Jag förstod inte riktigt, men jag bad honom lätta på problemet. Jag vill ju inte ta risken att framstå som en Mr.Kink.
- Jo, men du vet. Din byråkrati och sånt. Den är ju inte helt outstanding liksom.
Jag bad honom berätta mer.
- Alltså varje gång man ska försöka typ göra någonting hos dig, det kan vara allt från att köpa lite lök till att föra över pengar till någon, eller typ få sin lön eller bara vara här i Norge så är det alltid någonting som är kinkigt.
Vad var det här för anklagelser egentligen? Eftersom att jag är en ganska fåfäng person och vill att omgivningen ska uppfatta mig som en soft och easygoing snubbe så tog jag det ändå på allvar, fast med en gnutta distans.
- Ska jag vara ärlig med dig Norge, så är det.....alltså det är nog det här jag vill säga: Din byråkrati är helt jävla outstanding sämst i hela världen. Det är ju typ stenåldern här jämfört med andra länder. Och en grej jag har funderat på är, om du nu är så jävlar rik som du påstår, varför har du då så sjukt många utslagna uppgivna människor boende hos dig? Alla människor som ligger på insvepta i sovsäckar och presenningar i -20 ute på gatan? Du kan inte tänka dig att ge de en bostad var för typ 1/456983455666 av dina pengar?
Jag var tyst en stund. Tänkte lite i min hjärna.
- Tja, svarade jag. Jag tror det är något jag missat här. Öhmm...men ta lite våfflor med smör och getost vetja. Det är smaskens!
- Ähhe, glöm det. Tar det någon annan gång.
Fortsättning följer......
/Kiwi
Brev från söderhavshörnet
Hej där. Jag har tagit en paus från min luftmadrass i vardagsrumshörnet för att skriva. Som nyligen inflyttad medlem av det här kollektivet och lätt osäker bloggare ska jag försöka välja mina ord med omsorg när jag skriver här. Det blir nog inga snaskiga avslöjanden eller personangrepp så som kutym verkar vara bland blogghajarna utan mer synpunkter på matlagning och feelgood.
Jag har på senaste tiden funderat mycket på hur livet som vikarie egentligen funkar. För mig går hemskt mycket av tiden på jobbet åt till att undvika att göra mig dummare än vad jag är. Det kan vara ganska invecklat och energikrävande. Eftersom svårigheterna med det norska språket är större för mig än vad jag tidigare trott finns det en uppsjö av tillfällen till att missförstå varandra. Ett problem är att jag ställt in mig på att det är supersvårt att förstå arbetskamraterna. Det gör att när någon väl säger någonting tydligt så blir jag helt paff. Jag blir misstänksam och känner mig lite lurad. Jag kan tänka mig att det går att likna vid den ironiska generationens topp vid slutet av nittiotalet när ironin och sarkasmen blivit så avancerad att man muttrade "sure bacon" åt sina skor och inte möjligtvis kunde förstå om ett "hej" var ironiskt, elakt, vänligt eller bara fingerljummet. Dessutom har jag börjat att automatiskt upprepa alla order jag får. Det känns som att jag liksom tar dom där norska meningarna, vasker dom rena och ger tillbaka dom till den som ställt dom. Jag är inte säker på hur jag framstår.
Nog nu, hjärtat är lättat för den här gången.
/Anton
Innan kaffe
Kurar ner mig i den varma fårskinnsfällen "ludde" från IKEA och njuter av kunna sträcka ut benen utan att varken välta köksbordet eller sparka Olof huvudet. Flyttstädningen VAR jobbig, uppackandet GAV ryggvärk och tanken på att vi nu inte bor i samma kvarter som Kaah (mannen som öppnat internet cafe och färgat nedre delen av sitt skägg orange) GÖR lite ont i hjärtat. MEN fy fan va fint det känns att slippa uppleva detsamma som en sardin upplever på insidan av sin konservburk. Dock har det tidigare levernet satt sina spår och vi semestersardiner håller varandra lika nära varandra trots att en hungrande själ öppnat konservburken och hällt innehållet på en jättestor tallrik. Det är fortfarande puttrande linsgrytor, syskonfighter, supermys i soffan och citerande från south park.
Till det stora.
Till våra liv har det utöver en diskmaskin, en ballkong, en februarikalender med choklad(!!!) och några kvadratmeter ÄVEN tillkommit två till semestersardiner som ska dela den jättestora tallriken och förälskelsen i Oslo. Anton och Jonna. Jonna och Anton. Jag är glad över tillskottet ser fram emot välkomstölen, välkomstfesten och välkomstceremonien.
Nu blir det punkt, det är det kaffe med Anton time.
33000 i depposit...
...men det är det värt.
Semesterorkestern tog sina väskor, de tio återstående fiskpinnarna, en hyrd husvagn och semestrade vidare till samma ort men annan bostad. En helt fantastisk bostad. Vi hänger två utrivna sidor ur en resekatalog på vardagsrumsväggen, slår oss ner i de svarta skinn sofforna och döper vårat nya hem till "MAGALUF"
Å, till Magaluf styrde vi vår sista resa. Och jag kunde inte hindra dig.
Jag vet inte vad det var. Men du ville stanna kvar.
I Magaluf där måsarna skrattar sig hesa när de talar om dig och mig.
Om den tiden när vi var tillsammans du och jag.
Nyförälskad
Hej igen. Vill först och främst ursäkta för det långa uppehållet vi haft nu på bloggen. Men det finns en förklaring och den är inte som ni självklart tror den är, att vi semesterorkestrare blivit semesterheroinister och slutat äta, sova och blogga. Nej, för även om Oslo och Grunerlökka( området vi bor i) är allmänt klassat som Europas största heroinhåla, så har vi faktiskt större självrespekt än att sjunka ner i det träsket. Orsaken är den att vi flyttat. Vi har flytta från man-bear-pig som jag och säkert alla som varit där vill ge ett stort tack för de dekadenta, softa, southpark-dagarna vi fick där. Internet var lite så där kinkigt, som det känns som det alltid är, när vi flyttade in i den nya lyan. Men nu är vi up-and-running och det känns jävligt bra.
Jag har extremt sakta, men säkert börjat smälta in i det norska samhället. Jag är inte längre bara någon "svenskjävel" som kommer och infiltrerar i civilisationen. Jag har fått skattekort, norsk bank, och börjat äta våfflor med brunost och smör. Ni kanske tycker den där sista detaljen låter helt absurd. Men fan vad gott det är. Något annat som också är alldeles för gott är den linssoppa vi nu ätit de senaste fem dagarna.
"Akta dig vad fint det är i Oslo" sjunger Fred Åkerström. Och man får fan passa sig. Det är helt livsfarligt. Den månaden jag nu varit i Oslo har fått mig och känna ständig nyförälskelse, trots en del krångel med den för övrigt helt idiotiska norska byråkratin. Nyförälskelse i Staden, i mina medsemesterorkestrare, och i livet. Men oroa er inte. Jag är inte sugen på något förhållande just nu ändå. Mjaa, kanske ett öppet i så fall.
Slut för nu
/Kiwi
Om vänskap med äldre män
Jag tänkte nu skriva lite om något ganska intressant som sakta smugit sig på och som på sistone rikligt debatterats. Sen jag kom hit har jag och mina medsemesterorkestrare nämligen upptäckt en ny sida av mig själv. Jag attraherar män. Alltså äldre män. Det är en egenskap jag aldrig tidigare upptäckt hos mig själv. Att äldre män attraheras till mig borde tända varningslampor för en hyfsat straight kille med ett hyfsat normalt förstånd. Men det är inte riktigt så, kanske beroende på att attraktion inte är riktigt rätt ord.
Eller en gång var det rätt ord när en kille kladdade och frågade om jag kunde ge honom mitt nummer och om jag ville komma hem till honom och mysa och sådant där. Men liknande situationer är alla med om. Det som gör min egenskap unik är att den får äldre män att falla för mig i ett vänskapligt syfte. Det finns idag två tydliga exempel för detta.
Min chef Firoz, 43. Jag började på 7-eleven Kingosgate 2, butiksnr. 7021 den 25 november. Jag arbetade rätt hårt från början och det är väl delvis däri det ligger, men min chef började gradvis i stigande bemärkelse utrycka sitt gillande gentemot mig. Det började med att han utnämnde mig till videochef och sedan till video och tidningschef. För ett par dagar sedan utnämnde han mig till officiell assisterande butikschef. Men det är inte bara det. Han har vid ett flertal tillfällen kallat mig för sin allra bästa vän och han har frågat mig om jag vill följa med honom till Kenya i höst. Jag vill med bestämdhet hävda att jag inte på något sätt provocerat fram detta beteende från hans sida i alla fall inte mer än att försöka göra mitt jobb.
För mitt andra exempel, Colin 63, är gillandet i en djupare bemärkelse besvarat. Det började med att vi började snacka lite i och omkring 7-elevenbutiken. Det visade sig att Colin var en före detta vice vd för Norges största datorföretag som mistat både fru och jobb som nu hade ett stort hål i vardagen som behövde fyllas. Vi gick på en bio, åt mat hemma hos honom och helt plötsligt var jag hans bästa vän likaså. Det kan låta tragiskt allt detta men det är det helt enkelt inte. Jag vill också förtydliga att det inte heller är ett dugg erotiskt utan endast vänskapligt. Vi är helt enkelt fullt normala kompisar vilket på det sättet på sätt och vis kan låta hyfsat normalt men det är något jag aldrig skulle ha kunnat förutse och visst är det en smula otippat?
Som ni märker handlar det inte helt om attraktion utan om något annat, med mer vänskaplig basis. Märkligt är det hursomhelst.
Slut för nu.
Olofs sömn, en fritidssysselsättning på export?
Jag sitter här och bara lyssnar på Olof när han sover. För er som aldrig sysselsatt er med detta kan jag berätta att det är både bland de roligare och mest mysiga sysselsättningar jag vet. Det är helt enkelt extremt feel-good. Jag vet för jag har tillbringat åtskilliga timmar med det. För en liten, liten stund sen utropade han till exempel "Det är givet!" för att därefter smacka så förnöjt som man över huvud taget kan smacka. Så om ni någon gång får chansen att vistas i ett uppmärksamt tillstånd inom hörhåll från Olof när han sover. Ta den.
Finn det!
Barcelona, Sogndal, Berlin - många platser har jag farit till för att finna det. Det vi alla söker. Man kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, kanske trygghet, kanske frihet, kanske lycka. Oslo var för mig en okänd stad men omtalad. Jag bestämde mig för att åka dit utan vetenskap om vad som komma skall. Och när jag möttes på Oslos station av Olof, Kiwi och Jackob med öppna armar fann jag det.Jag skulle kalla det för goda vänner. Det är det som skapar det magiska vi alla behöver.
Man kan fara världen över, utan att känna att man har det man behöver. Men här har jag det. Här spelar inte pengar, status, prylar någon roll. Så att åka till Oslo och vara en del av oss, då kan jag lova dig, att då finner du det - kärlek.
Okej......klyschigt kanske du tänker, men jag skulle säga sant.
Yours truely,
Sari Torbiörnsson
Det är givet
Mitt namn är Jakob. Varför jag anslutit mig till Semesterorkestern? Som för alla andra är det för att söka lyckan. Att få det man tidigare hade men som man nu behöver en ny uppladdning av i fall ni förstår vad jag menar. En ny kick i livet typ som att få se Mongoliet likt Marco Polo eller att få se gud i röven likt Tim.
Mer finns inte att säga. Slut för nu.
86 Seidel
Med allt för lite packning men en sjukt bra vägbeskrivning skriven av Olof sätter sig NygårdsHanna på bussen och åker de sjukt många timmarna till grannlandets huvudstad, Oslo.
Vid detta skede av livet är hon fortfarande helt ovetandes om att hennes planerade snabba visit kommer bli något så mycket mer än just en "planerad snabb visit". När hon slutligen når Oslo och i slask upp till vaderna tappert vandrar de meningar som Olof givit henne har hon ingen aning om att den lilla lägenhet hon kommer in i och de sjukt bakfulla människorna hon möts av kommer bli hennes hem och familj en mycket längre tid än hon från början trott.
Iklädd en vit skrud dekorerad med nallebjörnar låser en half man, half bear och half pig upp porten till sverdrupsgate 13B. Vad NygårdsHanna då inte vet men snart kommer bli varse om är att varelsen i nallebjörns skrud har öppnat porten, öppnat porten hem...
86 seidel, en början som ännu inte fått sitt slut
Spontan lördagslek med pappa Kiwi.
Tack för en fin dag pappa!
Fuck Finanskrisen!
Finanskrisen. Det ringer antagligen en klocka i allas öron när man nämner detta ord. För vissa en klocka som kanske får magen att vrida sig tusen varv av ordets framkallande ångest. För vissa en klocka som inte framkallar mer än en den-påverkar-ändå-inte-mig-klocka.
För mig ringer mer den senare klockan. Även om det finns en liten touch av något obehagligt, något skrämmande. Att något som känns så sjukt långt bort, på något sätt är nära ändå. Vad jag vill komma till är i alla fall hur Finanskrisen fått mig att komma hit till SemesterOrkestern och Oslo. När jag satt hemma i Göteborg och såg staden tömmas på folk som försvann ut på hitta-sig-själv resor till Indien, folk som i desperation efter jobb åkte till Sibirien för att hacka permafrost, folk som i ett sista tappert försök att slippa ensamma gå hem från Sejdeln, tog den där sista ölen och försökte sig på en alldeles för lång och pretentiös tolkning av Michael Jacksons danssteg i Thriller. Då insåg jag att jag måste härifrån. Jagad av skuggan från finanskrisen riktade jag blicken norrut, mot det svarta guldets land och SemesterOrkestern.
Så här står jag nu, i mina nya fina arbetskläder och skräller gulrot, cutter agurk och ser pengarna rulla in och skrattar finanskrisen rakt upp i ansiktet. Fuck Finanskrisen!
The New Deal!
Stenarna är i rullning. Vinden har börjat tillta och Gräshoppornas sång har tystnat. Färgerna urholkas till gråa nyanser och ett barn skriker förgäves efter mamma. En mörk skugga flyter över gatornas stenar. Bland glömda fimpar och krossade flaskor viskas det om något som är i antågande. Något farligt, kanske till och med livsfarligt, för den oförsiktiga. Det ryktas om att Fan Va Tråkigt Jag Har är i stan.
Först av allt vill jag göra ett ställningstagande. Jag är inte med i SemesterOrkestern. Jag är snarare dess moder och fader. Jag har levt ett liv fyllt av faror och motgångar, men klarat mig helskinnad trots allt. Vissa kallar mig Balzac III, Dr Chaos eller Hardskinned rudeboy who fights with cops. Vissa kallar mig älskling. Vissa kallar mig fiende.
Själv kallar jag mig Fan Va Tråkigt Jag Har.
Semesterorkestern
"Unga människor bör inte vara sysslolösa. Det är mycket dåligt för dem. " -Margaret Tatcher
Dessa ord yttrade denna mycket framgångsrika och politiskt framstående kvinna under sin tid som Englands premiärminister. Margaret Tatcher var, som många känner till, en kvinna gjord av stål som inte lät sin vilja böjas för någon, knappt ens drottningen.
Vi i SemesterOrkestern känner oss träffade av detta uttalande, men absolut inte på ett negativt sett. Vi är unga, men vi är INTE sysslolösa. Saken är att för vissa av oss här i SemesterOrkestern, så var det just sysslolösheten som var en stor del av bakgrunden till varför vi anslöt oss till SemesterOrkestern. Och ja, vi håller med henne. Sysslolösheten är en parasit som slukar våra unga i detta samhälle, som får de att tappa gnistan och falla ner i heroinets svarta dal, sexorgiernas svettiga lakan eller helt enkelt bara bli lådvinsalkolister.
Vi i SemesterOrkestern flydde från olika saker, olika bakgrunder, från Stockholm och Göteborg via Berlin eller London. Detta tänker vi inte gå in på mer just nu, utan det kommer antagligen komma ut med ett och annat personligt inlägg ifrån diverse medlemmar ur SemesterOrkestern. Och folk, jag lovar er: Det kommer bli snaskigt.
Innan vi nu ska ta tag i denna dagen vill vi bara att ni alla som läser detta inlägg nu tänker över Margaret Tatchers ord och fortsätter att läsa SemesterOrkesterns blogg. Den kommer bli frekvent uppdaterad av alla SemesterOrkestrare. Det lovar vi. Vi ses!
Harry Nygårds, Sari Torbiörnsson, Kiwi Berg, Olof Duus, Jakob Ahlbom
-
Första problemet.
Hanna tycker bloggen ser ut som aids.
ska åtgärdas.
