semesterorkestern

Finanskrisen. Det ringer antagligen en klocka i allas öron när man nämner detta ord. För vissa en klocka som kanske får magen att vrida sig tusen varv av ordets framkallande ångest. För vissa en klocka som inte framkallar mer än en den-påverkar-ändå-inte-mig-klocka.

För mig ringer mer den senare klockan. Även om det finns en liten touch av något obehagligt, något skrämmande. Att något som känns så sjukt långt bort, på något sätt är nära ändå. Vad jag vill komma till är i alla fall hur Finanskrisen fått mig att komma hit till SemesterOrkestern och Oslo. När jag satt hemma i Göteborg och såg staden tömmas på folk som försvann ut på hitta-sig-själv resor till Indien, folk som i desperation efter jobb åkte till Sibirien för att hacka permafrost, folk som i ett sista tappert försök att slippa ensamma gå hem från Sejdeln, tog den där sista ölen och försökte sig på en alldeles för lång och pretentiös tolkning av Michael Jacksons danssteg i Thriller. Då insåg jag att jag måste härifrån. Jagad av skuggan från finanskrisen riktade jag blicken norrut, mot det svarta guldets land och SemesterOrkestern. 

Så här står jag nu, i mina nya fina arbetskläder och skräller gulrot, cutter agurk och ser pengarna rulla in och skrattar finanskrisen rakt upp i ansiktet. Fuck Finanskrisen!